Det skrämmer mig faktiskt lite. Hur lätt någon kan förstöra ett förtroende som har byggts upp på gemsidiga löften, hur lätt marken faktiskt kan försvinna under ens fötter och man faller. Jag gjorde det, Jag flätade ihop tillit och kärlek. Jag gjorde det, Jag gav det en chans för en gångs skull. Stunder som denna gör det riktigt ont att jag gjorde det. I tankarna rörde du dig alltid likt en skugga av vad som än pågick i mitt huvud, någonstans i bakhuvudet fanns du alltid. Min mage fattar kramp och lungorna krymper, Jag hatar att tycka synd om mig själv men endå var det detta tillfälle jag hade väntat på konstigt nog.


Jag väntade på att någon skulle nypa mig i armen och be mig vakna. Jag har blivit beroende av känslan nästan, som en drog har aggression tagit över min kropp och jag kan inte hantera den längre. Jag har ingen balans kvar i nuet och jag känner mig likgiltig med världen omkring mig. Jag står i kaos. Strävade så hårt efter lyckan tills jag insåg att den inte finns, för vad jag än får kommer jag alltid vilja ha mer. En mänsklig instinkt tar över min kropp, avundsjuka. Jag har försökt och kämpa emot den. Försökte skjuta problemet under mattan. Men det går inte det. Det blir för påfrestande när folk ljuger för mig, säger en sak men gör en annan. När jag var liten hade jag alltid svårt att förstå vad pappa pratade om, varför han skällde på mig. Hans värderingar var rätta och jag är stolt att jag går efterdom även fast det är som att gå i motvind. Men jag har aldrig vänt kappan efter vinden. Jag har alltid lärt mig att världen är svart och vitt, rätt och fel. Det spelar ingen roll vad det är för fråga det finns fortfarande ett rätt och ett fel. Det finns inget mellan ting, för hur lite fel en sak är så är det endå fel. Att försöka skapa mer mappar är bara onödigt när man kan göra världen så enkel. Rak och ärlig, svart och vitt, rätt och fel. Precis som vilken människa tröttnar på sitt jobb efter en viss tid eller att gå ut med soporna tröttnar jag på att gå i motvind. Det skulle vara så enkelt, att inte vara sin egen.


Telefonen ringer, jag vill inte svara. Jag vill skjuta på konsekvenserna, det har jag alltid gjort. Även fast jag vet att jag måste ta tag i dem förr eller senare. Jag försöker bara hitta ett sätt att uttrycka mig själv. Få det att låta klokt. Jag har inte gjort något fel men det kan så lätt vända. Jag trycker upptaget, förskjuter det tråkiga som jag har gjort hela mitt liv. Det ringer igen och jag öppnar luren efter att det gått tillräckligt många signaler som fått mig att vakna upp. Munnen är stängd, det går inte. Jag har förskjutit tanken på att det inte är jag som du ser ett tag nu. Som sagt, tryckt den under mattan och hoppats på att den ska försvinna nu är den här igen. Här sitter jag kvar, med känslor som aldrig skulle kunna formas till ord.