läste i en sånn där skvallerblaska eftersom jag är en "jentaa" som Kim och Linus springer runt och säger att Kristen från Twilight hade beskrivit kändisskapet som att bli våldtagen om och om igen. Jag säger då det, hon är ju bannemig en satanistisk kärring som fått för lite kuk. Svårare än så är analysen inte.

men hon verkar uppenbarligen plågad av det hon gett sig in på och jag känner nästan att twilight rollen måste varit ganska enkel för henne då hon verkar vara som hon är irl. jag menar titta på andra roller hon har i andra filmer, hon är Preciiiiis likadan och gör samma saker. det är inte så att hon tar en annan charaktärs roll utan det är verkligen som att se Bella i t.ex en komedi.


hon är ingen bra skådespelare då hon inte kan anpassa sig. Däremot så passade hon superbra för twilight, no hatin on that! 


but faawks, Im just sayin....

Im just sayin.....

Idag vill jag bara döda allt och alla!!

men idag ska jag åka till småland, jag vill inte göra det!!

pappa körde iväg med sin corvette så nu missade jag tåget. TACK PAPPA, TACK.

stackars jackie, älskar dig.

cp rader.

mm.

Alla har olika synvinklar på livet. Jag själv brukar oftast få en konstig känsla när jag kommer till nya kvarter. För alla verkar de påminna om ett ställe jag älskade,en person jag älskar. Lukterna cirkulerar in genom näsan och ut igen när jag stoppar tiden och låter minnena skölja över mig likt en våg som rullar in mot stranden. Alla årstider gör sorgen starkare, för det verkar inte finnas någon av alla perioder som inte hör ihop med denna älskade person.
En person som har varit med och format mig till den jag är idag, en person som utan att köpslå lyckats äga mitt hjärta. ord brukar ligga och vila på min tunga men när det gäller henne verkar det inte finnas ord som riktigt beskriver. Trygghet, är ordet som står på skylten, fastspikad på dörren inuti mitt huvud. Dörren till minnena,lukterna och glädjen med dig. Men numera verkar det inte finnas någon trygghet i denna värld längre, vart jag än vänder och vrider kommer jag inte undan att jag kommer stå utan dig. Jag tror inte jag kommer stå, jag kommer nog ligga för tanken på att leva utan dig gör mig svag i hela kroppen. I denna skrivande stund försöker jag läsa texten högt för mig själv men likt ett gråtande barn får jag knappt fram ett ord.  
Innan denna inledning slutar vill jag framföra att jag tillängnar denna novell
till min mormor.

Gatulyktorna lyser svagt men tillbringar endå en lugnande effekt på denna
kalla natt. Jag ruggar ihop samtidigt som jag trycker händerna så långt in i
jackfickorna som det bara går. Jag tycker det är skönt att vara ensam, jag tycker om att tänka och klargöra saker för mig själv. Oftast har man svar
på alla sina frågor själv. Vägen och lång och tycks aldrig ta slut. För att lugna ner mig själv räknar jag de osäkra stegen som mina ben lyckas tvinga fram.
Ibland känner jag mig så osäker på mig själv att jag skulle kunna skriva en
självbiografi och kanske inte känna igen mig i den. Men ljuset från månen
lugnar ner mig och jag andas in den kyliga men klara höstluften. Vi brukade
gå och plocka svampar i skogen vid den här tiden på året. Jag minns hur
mamma pratade om det ödelagda huset varjegång vi åkte förbi med bil
trotts att det bara var en promenad bort från ditt hus, ditt hus i dylta. När jag var liten fick jag alltid ångest när jag åkte ifrån dig, och dylta. När vi hade passerat hallen kom oftast morfar och slog på oss lite skämtsamt och sa "har du fått någe stryk idag?". Jag vill hålla koll på klockan, så den inte slutar ticka för dig mormor. Jag vill mata fåglarna, så dom inte slutar sjunga för dig. Men allting verkar så långt ifrån och nu går jag här på min ödelagda,mörka väg mitt ute i ingestanns. Ingen riktning, inget mål. Men gatulycktorna finns här och ger ett svagt ljus så jag inte tappar bort den stig jag är menad att följa. I huset som jag brukade älska känner jag mig fången och spenderar så lite tid jag kan.

Jag tittar omkring mig och inser att jag är ensam, nu kan jag skrika så högt kan jag och ingen skulle höra mig. Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta. Men jag har inte tid för sammanbrott och hela mitt liv verkar bestå av tider jag måste passa. Jag tror aldrig det tar slut egentligen. Tiden gör mig arg, det är en av de få saker vi människor inte kan kontrollera. Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sand avgöra våra öden? Jag har alltid trott att jag var menat för någonting större, men nu känns det som om jag har väntat förlänge. Den här vägen tycks aldrig ha ett slut så jag vänder mig om för att se hur långt jag har kommit. Jag känner mig äldre för varjesteg och nu önskar jag bara att jag var liten igen. Jag minns den dagen då min syster föddes, vi sov hemma hos min mormor. Min bror och jag, när jag vaknade satt hon i samma hörn av soffan som hon alltid satt i och tittade på mig och sa "du har fått en syster". Pappa hämtade oss samma dag och trotts min nya syster kunde jag inte sluta sakna mormor. När hon stod och lagade mat brukade jag läsa hennes dagbok för att räkna åldern på hennes minnen, jag brukade bli avundsjuk för jag aldrig kunde hålla mig att skriva dagbok. Jag brukade gå tillbaka till dagen då jag föddes och läsa vad hon skrev samma dag.
Jag minns att det stod "och idag fick Ingela en liten flicka" eller någonting sådant.


Jag brukar iakta människor, fantisera upp en film om deras liv. Jag blir så involderad i andras liv att jag glömmer att leva mitt eget ibland. Men då och då rycker någon tag i mig och jag fokuserar igen, för en stund. Men jag har lärt mig att uppskatta småsaker, en vind som drar förbi eller en stjärnklar natt. Himlen känns som en trygghet då jag kollar upp och inser att jag alltid kommer titta på samma himmel. Försöker hålla fötterna på marken och låta dom föra mig frammåt. Vissa dagar känner jag mig ostopbar, jag tror att det är musiken som har hjälpt mig. Som ett plåster på såren har den stoppat blödningarna. Jag vill rymma från mitt huvud och ta mig ut i friheten. Jag vill släppa ut mina vingar och flyga. Och det vet jag att jag alltid kommer kunna göra med min mormor i mitt hjärta.

När nånting händer, en olycka tillexempelt, så skadas man alltid på något sätt. Om det inte är fysiskt så är det psykiskt. Man förändras som person och ser hela världen ur en annan vinkel, en andra chans kallar många det. Jag och andra sidan kallar det tur för jag vet inte om jag tror på gud längre. Jag tappade tron i samma sekund som jag såg blodet rinna ner för hennes huvud, jag tappade  tron samtidigt som jag såg en 11årig flicka ligga och flyta livlöst i vattnet. Man kan bara beskriva men ordräcker inte. Man blir inte medveten om risker föränn nånting verkligen inträffar. Jag visste aldrig att en plats som man älskar så högt kan skada en så djupt. Jag visste inte heller att mina säkra platser gick att bryta upp. Jag visste inte mycket. Man försöker återgå till sitt liv men allting sitter kvar i bakhuvudet och gnager på än tills man blir galen, man försöker återgå till det vanliga men man är inte normal längre.Jag brukar sitta och titta på mina vänner när de skrattar och känna mig utanför inte utanför på det sättet att ingen är där men på det sättet att ingen förstår. Jag sitter utanför deras glas fastänn de så hårt har försökt att ta in mig. Jag vill men när man väl är medveten om allt kan man inte bara glömma det. Jag brukar sitta och titta på dem och tänka för mig själv. De är så ovetande, så ovetande att de tar risker hela tiden. De har ingen aning om att på den där fem minuters bussresan till skolan kan faktiskt chaffören råka somna och krocka. Råka, det ordet hänger ihop med olycka. Ingen ville att de skulle hända alla gjorde bara något litet fel, en olycka. Många tror att jag alltid är likaglad som jag ser ut att vara medans vissa säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag har alltid haft lätt för att bli sårad tror jag, har lätt för att lita på personer. Har för lätt för att tro att varge människa är underbar. Många personer som haft nån de älskar och sen blivit lämnade brukar säga något i stil med "jag kunde inte känna min egenkropp om jag inte hade hans armar runt mig, jag kunde inte sova utan att höra honom andas, och nu när jag vaknar upp är allting så hemskt" Men det finns värre saker att vakna upp med. som verkligheten. Jag har blivit sårad mycket, varge människa har kommit mig nära inpå och sen försvunnit. Men alla människor gör misstag jag slutar bara inte göra mina. Det finns många som har det som jag, det finns många som har det värre. Det finns många som kollar sig i spegeln och ser en person men när dom väl ska sätta fingret på det så är dom inte spegelbilden längre. Om en person frågar mig "vem är du?" vet jag inte längre vad jag ska svara. Jag brukade sträcka fram handen glatt och säga "mitt namn är Jennifer" jag svarar alltid lite hastigt numera mitt namn. denna fråga får mig alltid att tänka.

Jag bor i Åbytorp, det är en ganska mysig del. fast som ganska många andra grannskap har det den perfekta ytan jag brukar kalla det att leka trevlig. underytan beter sig de flesta ganska mycket som tonåringar fortfarande. De snackar skit och hittar på saker och överdriver och sprider vidare. Detta har gjort att min pappa har avbrytit kontakt med ganska många grannar. Vi är inte som dem. min pappa säger alltid att mår nån dåligt så löser vi det inom familjen, för vi är starka tillsammans. Vi behöver ingen annan. Min pappa har lärt mig mycket, han är en stark person och vet vad som är rätt och vad som är fel. Han brukar säga att det finns bara rätt och fel, svart och vit. Ingen gråskala som folk säger. Jag har en vis pappa medans jag har en mamma med ett hjärta av guld, även fast hon använder sig utav "gråskalan" ganska ofta. t.ex om man frågar ifall det regnar så säger hon "Nej, bara lite". jag menar, då regnar det ju endå?  vi är en stark familj, min lillasyster föddes med envishet min bror med fantasi. Vi är anorlunda vilket jag tycker är bra men det kan kännas konstigt även. min pappa är född i Liberia och min mamma i sverige det betyder att från min pappas sida har jag afrikansk släkt och från min mammas sida har jag svensk släkt. När jag är med min pappas släkt känner mig anorlunda även fast de tar emot mig med de varmaste famnarna, likaså min mammas. Jag är ingen helhet så men jag är en person. Jag skulle kunna göra framsteg inom rasismen. Jag skulle kunna visa dem att jag är en blandning men jag är endå en person, jag skulle kunna visa rasisterna. Jag tror att om jag tror på mig själv skulle jag kunna klara av en hel del. Jag tror att varge person har något specielt slags uppdrag i livet, Jag vet inte vad mitt är. Jag funderar så starkt på det att jag glömmer så mycket annat. Jag glömmer att lägga märkte till hur söt min lillasyster egentligen är när hon sitter och tittar på TV. Jag glömmer att säga till mina föräldrar att jag älskar dem varge gång jag ska någonstanns jag glömmer att kolla till min lillebror. Istället försvinner jag ut på gatorna och går i tystnad samtidigt som jag hör musiken dunka i mitt huvud. Jag tänker och jag tänker, men kommer egentligen inte fram till någonting vettigt. Folk säger till mig "men du är femton år du har så mycket av ditt liv kvar" men hur kan de säga det samtidigt som skolan ber mig välja jobbinriktning i 9an, hur kan de säga det samtidigt som de sitter och säger "livet går så snabbt". Jag hatar när folk säger att de vet vad jag tänker, vad jag tror eller vad jag känner. t.ex "du tror att du är så" osv. De har ingen aning om vad jag tror och vad jag tänker och jag har ingen aning om hur de lever eller hur de känner. Därför brukar jag sitta och studera folk när de är koncentrerade, jag brukar tänka mig hur deras liv ser ut, bygger upp ett liv åt varge person. Fast jag antar att jag har för mycket fritid. Alla försöker överleva på sitt sätt och alla har sitt eget sätt att leva på. du kan dö på många sätt men du kan bara leva på ett, du måste komma på det annars kommer allt bli för jobbigt. Drömmar är ofta det skönaste i livet och den som inte kan drömma och vars själ inte drömmer sig bort i , han kan inte heller bli något stort. Våran klass är den mest stökigaste klassen på skolan. Hur många gånger har vi inte hört det. Men endå tycker jag om de så otroligt mycket. De är folk som vi som kommer bli någonting, jag vet det, jag känner det på mig. Alla är så viljestarka och alla vill höras. Även fast det vart svårt att jobba på sina betyg i den klassen jag har är varje person underbar och jag kommer sakna dem så otroligt mycket. Alla är sin egen och alla är speciela det finns ingen som är den andre lik. Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till.Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.Att du gör dig liten tjänar inte världen, ingenting är upplyst med att krympa så att andra människor känner sig osäkra omkring dig. Meningen var att vi alla skulle skina som barn gör. Det finns inte bara i vissa av oss utan det finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillstånd att göra samma sak. När vi frigörs från våran egen rädsla frigör vår närvaro automatiskt andra.

Jag ska försöka så gott jag kan, jag ska utveckla mig själv så gott jag kan.
Jag ska fortsätta göra det bästa av läget, jag ska fortsätta vara jag.

Ja, vad har vi i örebro att vara stolta över.
folk inom hiphopen som kommit långt.

finns säkert många innan min tid därför ska ni inte ta detta super seriöst och aggra som in i helvete.

Men en kille som verkade lägga ner ett tag efter ja nu minns jag inte ifall det var ett mixtape eller en skiva haha men ja haha det är kodie. Han håller på att komma tillbaka igen. När man slutade höra musik av honom blev jag ganska så ledsen eftersom dels han var lite av en inspirationskälla för mig i början då jag började rappa. Plus att är man inte från STHLM/GÖTEBORG/MALMÖ är det lite svårare att ta sig in i ringen. Men det gjorde han och sen blev det tyst. Men nu verkar det som slagen jobbar sig underifrån i ringen då han kliver upp igen.

vi har även en av sveriges GRYMMASTE DANSARE. eve, för grym. Jag har inte sätt henne dansa så jätte mycket hiphop men dancehall. Men alltid lika förundrad när hennes små tjejer uppträder, hon lär även ut dancehall och så i vivalla tror jag. Ni borde checka henne när ni är i örebro faktiskt.

sen har vi den wacka sidan, med folk som leker kända,leker souljaboy och ljuger.
räknas det ens som hiphop?

men annars tycker jag att hiphopen i örebro har stigit jävligt mycket de senaste åren. förut var det mer en rockstad. hiphopen är dock fortfarande inte helt accepterad som kultur bland det svenska folket vilket är synd. dom försöker kväva någonting som skulle kunna göra musik-revulution. punkt.


annars har jag rensat datorn nu, packat lite granna faktiskt. måste fortsätta..
ska lägga in två noveller lite senare.
kan ni börja komentera jävla sopor?
jag lottar ut 30 000 va med i tävlingen. allt du behöver göra är att läsa denna blogg i 54 år sen ser vi vem som höll sig och så lottar jag ut priset. tjo

det här var en riktigt tung klocka, som ni säkert vet är jag besatt av lila.
och jag älskar när dom lägger en glimt av oldschool i skiten, för ni vet möstret i klockan?
det satt jag jämt och kollade på innan barnprogramet skulle börja typ halv sex på morgonen
när jag var liten. SVT kanalerna om jag inte minns fel?

DOPE klocka iallafall..

see, Imma body u with dis one


finns här - http://www.gulanstore.se/system/search/product.asp?id=6973

idag har jag köpt min FÖRSTA blomma. alltså inte typ "take away" blomma utan mer en sånn här som växer. krukväxt kallas det nog.

är ganska trött, har inte mått så bra idag.

nu får ni ha det bäst allesammans, bloggar mer imorn


peace

Jag kan inte andas längre, jag vill förlåta och gå vidare. jag vill jag vill. Men det gör så ont och jag vet inte hur jag ska göra. Jag lider vilket som.

Jag är fast här, och du verkar inte bry dig längre. Jag var så nära att gå ut ur den där dörren igår och det känns forfarande inte som din reaktion var helhjärtad. Jag vill tro dig, jag vill tro dig när du säger att du älskar mig. Men jag känner det inte 100%.

Men jag kan inte leva utan dig,jag är fast i smeten nu.

men din frånvaro kväver mig och jag hittar inget annat sätt att andas.

vad gör jag nu?
jo jag sitter medett svullet finger inlindat i ett gigantiskt barnplåster med en orm på..
det började med ett stick i fingret på sjukhuset och har sedan utvecklats till en gigantisk knöl på fingret.

jag vaknade tidigt idag då jag skulle till sjukhuset för lite undersökningar osv.
yes, du gissade rätt.. De har hittat hemlig automatik i min DNA och jag har troligen superkrafter.
om den tanken slog dig så är du riktigt smart.

sedan har jag varit uppe på stan köpte lite ljus och åt mat. och nu sitter jag här på Linus mac.
Han står i duschen,jag bara sitter här. jag känner att jag absolut inte får något blod ut i fingret nu
för det är iskallt.

nu blir det snart TRUE BLOOD!!!

this true blood is goin to watch some damn true blood hehhee.. twilight ta sig i röven.
faktiskt, om inte detta twilight-mania snart tar slut kommer folk börja sukta efter döden.
n I might just be the last person on earth. wich means that I might just get a little bit "LEGEND"

nu kom han ut i sina gröna basketshorts och börja härma min lillasyster som beatboxar och efter var tredje oljud skriker "FEMTITALET, YO FEMTITALET" ja hon är 10.

nu ska jag återgå till mitt liv och ni till erat, så ses vi snart på denna fantastiska blogg igen!

peace Jeaff

check this out, you'll be cryin..

Var, exakt var?

Var tog tiden vägen, Den tiden som verkade hålla oss fångna i nuet men som sedan drog iväg likt en vind och gjorde nuet till historia. Finns många frågor med sammanhanget var, var försvann vi? du och jag. Det är väl den enda frågan jag kan uppfatta ett vagt svar av,För jag vet att vi tappade det någonstanns på vägen mellan Åbytorp och världen utåt. Den vägen vi brukade övertala oss själva om vara så kort var egentligen ganska lång att hitta tillbaka till. Vart ska jag ta vägen när marken försvinner under mina fötter och de inte längre orkar bära mig frammåt? Jag vet svaret på den frågan med. Ner. På botten har jag varit många gånger men varje gång jag faller tycks botten kännas djupare och det blir allt svårare att ta sig upp.

Tankarna virvlar runt likt gula blad som leker på marken en november dag. Det är svårt att ta tag i dem och se klart numera.
Vart har jag försvunnit och vart är jag på väg?

förutom alla mulatt-barn där ute, ni är dom vackraste ungarna som skapats!

Jag har inte haft världens bästa dag idag, bråkade massor med mamma påvägen hem. Hon kan inte inse när det är dags att ta avstånd. att jag försöker vara det bästa av mig själv.

nu sitter jag här, har mått riktigt konstigt de två senaste dagarna psykiskt men snart ska jag ut och träffa min älskade bana och vi ska ut och gå och prata lite tror ja. eller går gör vi sällan för vi är två fetton som gillar att äta.

Nu har jag iallafall sommarjobb är det konstaterat..

tack Filip min kusin som räddar mina dagar på jobbet, jag skulle varit super lycklig om det inte hade varit för att jag måste gå upp 6 varje morgon, har svårt med att släppa sängen..

Linus jobbar till 10, hoppas de går bra för honom osv.. ni som läser borde verkligen checka gruppen Chipchoppin order, jag kan helt seriöst säga att Linus(cheek) är en av de bästa i sverige på att rappa på eng och att Kim (narkimic) är den bästa som rappar på svenska. sen har dom två grymma BEATMAKERSSSSSSSS också Primestash och geniusenis, as grymma båda två.

har alltid älskat RAP men inte dragits så fruktansvärt mycket till den sortens innan men jag blir alltid lika förundrad när dom kommer med något nytt och har insett hur duktiga dom är, sen blev man förtrollad av att sitta och lyssna på dom i studion haha.. PLUS deras texter är awesome.

så checka dom på www.chipchoppin.com

Nu ska jag äta, så jag kan träffa min bästa Albana sen, saknar henne, jobbet tyyyngäär mig

Peace JAO



Jeaff West, you know the best!

Och så var det dags igen, jobbar. Då är det ganska skönt att skriva av sig lite så vi får se ifall detta håller nu..
Men ja, det började med att mamma sa att jag fick jobba två dagar, nu fick jag reda på att jag kommer få jobba imorgon också och sen antagligen hela nästa vecka. UNDRBART, pengar.

Idag kommer Linus till lunchen då vi har öppethus här på byggmaskiner så ska han äta lunch med oss. Sen drar han iväg till jobbet runt två.

Nästa vecka är det midsommar och som varje midsommar drar jag till nässjö med min familj.
Hela släkten kommer vara där i år och ja, det var mycket längesen. Mina kusiner försvann därifrån såfort de fick bestämma själva men iår saknar alla tillbaka vart våra barnfötter brukade springa nakna i gräset.

Mina ögon håller på att slå igen, Linus har pratat minnen HELA natten. somnade någonstanns i slutet av hans lååååååånga historia. Han var ett elakt barn när han var mindre den där killen alltså haha.

Hoppas verkligen på fint väder idag eftersom jag ska sitta ute och sälja kläder för BYGGMASKINER.
dock önskar jag att jag fortfarande låg kvar i en mjuksäng. tanken att lämna den gör mig djupt deprimerad.

I helgen ska vi till min morfar, lilla morfar..
rest in peace mormor vi saknar dig fruktansvärt.

Sitter här vid datorn just nu, Albana ligger och sover i sängen.. vart fan ska ja sova inatt hahaha...
ajaaaaaaaaaao





imorgon ska jag till Linus, vi har varit tsm i ett halv år nu haha...

hejdå palla