Alla har olika synvinklar på livet. Jag själv brukar oftast få en konstig känsla när jag kommer till nya kvarter. För alla verkar de påminna om ett ställe jag älskade,en person jag älskar. Lukterna cirkulerar in genom näsan och ut igen när jag stoppar tiden och låter minnena skölja över mig likt en våg som rullar in mot stranden. Alla årstider gör sorgen starkare, för det verkar inte finnas någon av alla perioder som inte hör ihop med denna älskade person.
En person som har varit med och format mig till den jag är idag, en person som utan att köpslå lyckats äga mitt hjärta. ord brukar ligga och vila på min tunga men när det gäller henne verkar det inte finnas ord som riktigt beskriver. Trygghet, är ordet som står på skylten, fastspikad på dörren inuti mitt huvud. Dörren till minnena,lukterna och glädjen med dig. Men numera verkar det inte finnas någon trygghet i denna värld längre, vart jag än vänder och vrider kommer jag inte undan att jag kommer stå utan dig. Jag tror inte jag kommer stå, jag kommer nog ligga för tanken på att leva utan dig gör mig svag i hela kroppen. I denna skrivande stund försöker jag läsa texten högt för mig själv men likt ett gråtande barn får jag knappt fram ett ord.  
Innan denna inledning slutar vill jag framföra att jag tillängnar denna novell
till min mormor.

Gatulyktorna lyser svagt men tillbringar endå en lugnande effekt på denna
kalla natt. Jag ruggar ihop samtidigt som jag trycker händerna så långt in i
jackfickorna som det bara går. Jag tycker det är skönt att vara ensam, jag tycker om att tänka och klargöra saker för mig själv. Oftast har man svar
på alla sina frågor själv. Vägen och lång och tycks aldrig ta slut. För att lugna ner mig själv räknar jag de osäkra stegen som mina ben lyckas tvinga fram.
Ibland känner jag mig så osäker på mig själv att jag skulle kunna skriva en
självbiografi och kanske inte känna igen mig i den. Men ljuset från månen
lugnar ner mig och jag andas in den kyliga men klara höstluften. Vi brukade
gå och plocka svampar i skogen vid den här tiden på året. Jag minns hur
mamma pratade om det ödelagda huset varjegång vi åkte förbi med bil
trotts att det bara var en promenad bort från ditt hus, ditt hus i dylta. När jag var liten fick jag alltid ångest när jag åkte ifrån dig, och dylta. När vi hade passerat hallen kom oftast morfar och slog på oss lite skämtsamt och sa "har du fått någe stryk idag?". Jag vill hålla koll på klockan, så den inte slutar ticka för dig mormor. Jag vill mata fåglarna, så dom inte slutar sjunga för dig. Men allting verkar så långt ifrån och nu går jag här på min ödelagda,mörka väg mitt ute i ingestanns. Ingen riktning, inget mål. Men gatulycktorna finns här och ger ett svagt ljus så jag inte tappar bort den stig jag är menad att följa. I huset som jag brukade älska känner jag mig fången och spenderar så lite tid jag kan.

Jag tittar omkring mig och inser att jag är ensam, nu kan jag skrika så högt kan jag och ingen skulle höra mig. Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta. Men jag har inte tid för sammanbrott och hela mitt liv verkar bestå av tider jag måste passa. Jag tror aldrig det tar slut egentligen. Tiden gör mig arg, det är en av de få saker vi människor inte kan kontrollera. Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sand avgöra våra öden? Jag har alltid trott att jag var menat för någonting större, men nu känns det som om jag har väntat förlänge. Den här vägen tycks aldrig ha ett slut så jag vänder mig om för att se hur långt jag har kommit. Jag känner mig äldre för varjesteg och nu önskar jag bara att jag var liten igen. Jag minns den dagen då min syster föddes, vi sov hemma hos min mormor. Min bror och jag, när jag vaknade satt hon i samma hörn av soffan som hon alltid satt i och tittade på mig och sa "du har fått en syster". Pappa hämtade oss samma dag och trotts min nya syster kunde jag inte sluta sakna mormor. När hon stod och lagade mat brukade jag läsa hennes dagbok för att räkna åldern på hennes minnen, jag brukade bli avundsjuk för jag aldrig kunde hålla mig att skriva dagbok. Jag brukade gå tillbaka till dagen då jag föddes och läsa vad hon skrev samma dag.
Jag minns att det stod "och idag fick Ingela en liten flicka" eller någonting sådant.


Jag brukar iakta människor, fantisera upp en film om deras liv. Jag blir så involderad i andras liv att jag glömmer att leva mitt eget ibland. Men då och då rycker någon tag i mig och jag fokuserar igen, för en stund. Men jag har lärt mig att uppskatta småsaker, en vind som drar förbi eller en stjärnklar natt. Himlen känns som en trygghet då jag kollar upp och inser att jag alltid kommer titta på samma himmel. Försöker hålla fötterna på marken och låta dom föra mig frammåt. Vissa dagar känner jag mig ostopbar, jag tror att det är musiken som har hjälpt mig. Som ett plåster på såren har den stoppat blödningarna. Jag vill rymma från mitt huvud och ta mig ut i friheten. Jag vill släppa ut mina vingar och flyga. Och det vet jag att jag alltid kommer kunna göra med min mormor i mitt hjärta.